prinsessanochgrodan

Du är inte ensam. Det kommer du aldrig vara. Det kan dock kännas som det ibland, det vet jag. Speciellt när man ständigt är tvungen att ta hand om andra och aldrig har tid för sig själv. Ibland skulle det vara skönt att vara moderat... Men nu ska det inte bli ett sånt inlägg, för då jämför jag kristendom och högerpolitik, och den parallellen känns alldeles för billig.

Det känns tråkigt att du mår dåligt. Vi lämnar det där. For now.

Tydligen är det minusgrader i dag igen. Oväntat. Ingen bryr sig. Så vad bryr sig folk om? Skvaller. Speciellt här ute i ingenstans, där 70 ungar lever i kollektiv utan förmyndare. Ni kan ju tänka er hur det blir. Skolan heter Kaggeholm och har kristna värderingar, men det spelar inte någon större roll när de flesta som går här, i alla fall de som syns, är hedningar. Yours truly included. Det är nästan tur att skolan har kristna värderingar, för annars hade det mycket väl kunnat ha varit Kaggeholm som Aftonbladet skulle ha skrivit om i förrgår. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488238.ab)

Tillbaka till ämnet.

Vad är det egentligen som lockar med skvallret? Jag antar att det är lite som att kolla på film. Man behöver liksom inte leva själv, med allt var det innebär. Man kan ta del av det kärleksfulla, det sexiga, det underbara utan att behöva leva med konsekvenserna. Utan det hjärtekrossande, det sorgliga, det avvisande. Att leva genom andra är konsekvenslöst. Men det är lite som föräldrar som aldrig låter sina barn skada sig när de är små. Som ständigt är där och hjälper, curlar, beskyddar. Gissa vad ungarna blir när de växer upp? Förståndshandikappade socialt inkompetenta små badbollar av yttre och inre skydd. Det är inte för intet att vi toppar i självmord/capita i Lilla Landet Curling. Jag hade också hoppat från en bro om jag blivit hjärtekrossad som 20-åring utan att ha fått ett varken psykiskt eller fysiskt skrapsår i tidig ålder. Man måste leva. Man måste låta de vita blodkropparna jobba. Det måste göra ont. Hur ska man annars klara sig, sen?

Det senare är inget meddelande till dig P, utan snarare en blottlagd allmän fundering. Du är motsatsen till curlad. Det är väl det som är en sådan tur i oturen. Hade vem som helst fått vara i din situation hade de kanske kraschat. Be strong, like always.

/G

Ibland kan jag känna att det är helt omöjligt att hitta orden. Det här är inte ett sådant fall. Jag är fly förbannad. Murphy's Law. Vilket jävla helvete. Så fort minsta problem KAN uppkomma så ska det ju så klart göra det. Så fort man börjar tycka om någon ska hon så klart försvinna för all framtid. Så fort man känner att NU, NU är framtiden är fixad, ska det komma något som fuckar till det. Jag vet inte hur mycket jag har lust att röja, då jag ännu inte riktigt vet hur utelämnande vi bestämt oss för att vara här inne, men det har med flickor, jobb och skola att göra.

Jag känner mig som en surfande snorunge från The O.C. när jag gnäller över I-landsproblem, men om man bor i ett I-land är i stort sett alla ens problem sådana, vilket leder till att det blir det man gnäller över. Så suck it up. Du läser ändå det här, för att det är bra skrivet. Detta till skillnad från 98% av alla bloggar där ute, som lika gärna skulle kunna vara skrivna av Joelbitar on Stureplanssteroids. Citytränade Missies och Kissies som skulle bröstoperera sin hund om det var lagligt. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Jag ska ge er 1 sak. Hyfsat konkret ska jag vara. Jag håller på att krevera i en minus 15 grader kall snöstorm. Det låter omöjligt, men let me tell you, har ni tillräckligt starka känslor för någon är det inte ens svårt. Sitter bokstavligt talat och svettas när hon är här. Inte kallsvettas. Svettas. Som i en sauna. Utan Norrlandsguld. Blicken är helt jävla genomträngande. Piercing.

Då jag är en hard core rock star är det här ganska svårt. Som ni säkert förstår är jag inte direkt van vid sånt här. Därför har jag gått till bland andra Prinsessan, som då kommit med väldigt allmänna tips. Typ "tänk inte på henne", men det är lite som att kolla på Californication utan att vilja hälla upp en stor whisky. Som att kyssa någon man tänder på utan att låta händerna vandra. Som att stå i bitande kyla och titta in i ett varmt hus där man inte är välkommen utan att känna bitterhet.



/G

Princess har styrt och ställt ser jag. Vi ska minsann dela med oss. Share. Okej.

Vi går på en skola här i Stockholm, som inte direkt är den minst kristna om man uttrycker sig svagt. Varken jag eller P är speciellt troende, vilket leder till att man ibland känner sig lite utanför. Inte riktigt med i "gemenskapen". Det kompenseras med dekadens i form av sprit, sex och rock'n'roll. Gott så. Men ibland skulle det ändå vara rätt trevligt att vara religiös.

Lugn.
Lugn, sa jag.
Lyssna på förklaringen.

1. Som jag sa. Gemenskapen. Att "gå till kyrkan" är tydligen som att gå på krogen, fast utan Eva-22 som bestämt sig för att du minsann kollat snett på henne. Eller Albin-36 som just blivit dumpad och som efter ett gäng öl bestämmer sig för att det är dina knäskålar som ska få ta smällen. Ibland används till och med samma lokaler som klubbarna i vanliga fall huserar. Så det där med att bokstavligt talat gå till kyrkan kan man ta med en nypa salt. Det räcker att gå till Göta Källare. Fast utan öl. Vilket i och för sig inte direkt låter speciellt upphetsande. Hm.

2. Du skulle kunna se din tjejkompis och din busschaufför i ögonen dagen efter. Och dig själv i spegeln. Skulle inte det vara kul? Att kasta Apan av axeln? Att låsa in Ågren i garderoben? Å andra sidan har jag blivit rätt fäst vid min dagen-efter-ångest. Pallar jag ens en hel bakispizza själv? Fast då skulle jag ju inte vara bakis. Paradoxalt. Hm.

3. Kristna flickor. Herregud. Finns det något mer vackert, härligt, syndigt? Förlåt P. Du är också härlig. Men inte på det där white-cotton-panties-jag-har-aldrig-kollat-på-porrfilm-jag-har-aldrig-hånglat-med-min-tjejkompis-på-Magaluf-sättet. Tänk att träffa en tjej i Stockholm där man är en smula unik. Där det inte bara är "du vet vad det här innebär - ingenting"-blicken och det obligatoriska sexet och... Ja, du har varit där.

Kristna flickor däremot. Det är vad Cohens Hallelujah egentligen handlar om. Läs mellan raderna.

/G

... Jag antar att man ska introducera sig. Jag heter Grodan, och en bit bort sitter Prinsessan. Först och främst vill jag understryka att vår relation är platonisk. Det är möjligt att det gömmer sig en prins under mitt gröna skinn, men prinsessan och jag har inte och kommer inte att undersöka den saken. I alla fall inte med varandra. Om det finns någon annan schysst brutta där ute som har lust att försöka förvandla mig är det bara att höra av sig.

Hur som helst.

Tanken med bloggen (fyfan vilket fult ord det är ändå. Blogg. Låter som ett ord som en groda skulle kunna säga. Passande.) är att få tid för varandras tankar, då jag och P. kommit fram till att vi inte snackar med varandra tillräckligt mycket.

Och ni får ta del av våra funderingar, åsikter och dagliga, larviga reflektioner. Bra? Bra.

Då säger vi så.

/G